Category: SKRIVERIER (page 1 of 2)

♡ SAKER JAG GILLAR NU ♡

  IMG_1940
Att få vakna upp på morgonen av att solen lyser in genom fönstret. Äta middag på en uteservering och dricka kombucha. Skratta tills det blir natt.
Mötas upp efter jobbat för att picknicka i en park, man köper med sig chips och sushi och sen sitter man där och ba har det fint hela kvällen.

Åka på tur med Axel som hämtar upp en efter jobbet. Köra ut ur Oslo och efter ett tag byta ut betong och stora vägar mot lugna vatten och fjordar.  Bestiga ett berg och äta wraps på toppen. Gå ner och vara så trött i benen att dom skakar.  Sen äta thaimat och vara helt jävla slut i kroppen men glad.  Solen skiner och du är på en vacker plats.

Vakna i ett tält. Känna lukten av naturen och veta att du ska va ute hela dagen. Ta på sig klänning.  Diskutera med Sanna och Oliver som tillsammans är så roliga att jag gråter. 

Åka hem och sitta på bryggan hemma hos Lina och Josse. Doppa fötterna i vattnet. Komma hem till mitt hus och ligga i vardagsrummet med dörren öppet till uterummet så man hör regnet som faller mot taket.

Vara orimligt rädd för brännmaneter men bada ändå. Äta frukost i en park när man har sovmorgon. Bli svettig när man går till jobbet för att det är så varmt och man är lite försenad.

Gå hem från en bar på lökka en fredagkväll. Det är sommarvarmt och längs älven är det vackert och upplyst. Ida och Axel går framför och du tänker att du kommer minnas detta ögonblick.  Det kommer vara kvar länge.
Tvingas av Axel till att stanna och kolla på varenda stavkyrka som finns längs vägen.
Gå i Pride-tåg och gråta flertalet gånger.  Besöka Vendelas smultronställe.

Stanna upp och inse att det är sommar och det är så jävla bäst.
IMG_1824 IMG_1890

förstår ej vad som händer?!

Måste bara berätta en sån sjuk sak!

När jag var i London hösten 2013 så fann jag ett kort som var en sjua från en kortlek. Några månader senare när jag promenerade i Clot i Barcelona så fann jag också ett kort på marken! Helt ensam utan några andra kort i närheten låg där en nummer sju!! Bara detta tyckte jag var sjukt otäckt men nu när vi var i Sawai Madhopur så vad fann jag då inte på marken??? Om inte ett ynka litet kort föreställandes hjärter sju??!!!!

Berättade detta för Cale som inte reagerade nämnvärt på denna sjukt spöklika historia, innan han själv dagen därpå fann en spader sju på marken :) !!!! ??? fattar inte vad detta ska betyda. Ska dubbelkolla detta när jag kommer hem men är rätt säker på att jag har alla färger nu. tror jag kan va the chosen one. för vad vet ej.

För första gången i mitt liv såg jag en död människa. 2/2



Andra kroppen ser jag på väg hem ifrån en båttur i floden.
Vi möts av några män som bär en tyginlindad kropp på en bår, påväg ner till vattnet för att bränna den. De sjunger samma sak om och om igen, jag undrar vad det betyder, undrar om det är en man eller kvinna som ligger där under och vad det var för en slags människa egentligen. Var det en vänlig en?

“Mom?” säger mannen bakom mig och när han säger det låter det liksom dovt, i bakgrunden. Kroppen är inlindad i ett orange och ett vitt tygstycke och ligger på några träbjälkar. Det ligger orangea och gula små blommor ovanpå.
“va?” mumlar jag först på svenska medans blicken stadigt följer kroppen som nu är så otroligt nära, kanske fem centimeter ifrån mig, “eller… what?”, min koncentration bryts och jag tittar på främlingen bakom mig.
“is she your mom?” frågar han och nickar mot turisten framför mig som delat båt med oss på ganges för fem minuter sen.
“no!” säger jag och kroppen är på väg bort, ner för trappen, mot de brinnande ghatsen.
“I dont believe you” säger han och följer efter mig som går åt motsatt håll, mot hotellet som ligger på tryggt avstånd ifrån lukten av bränt lik.
“She’s from Germany!” utbrister jag bestört, som om det vore uppenbart, och ökar på stegen för att hinna ikapp mitt sällskap som hunnit några meter längre än mig. Kroppen är utom synhåll och det är som att den aldrig ens passerade. Alla människor fortsätter som vanligt, de går till sina ställen och ropar sina “excuse me my friend have a look at my shop”.
“Ursäkta men SÅG NI INTE ATT DE BAR FÖRBI ETT LIK NYSS?” vill jag skrika, “DET RÖRDE NÄSTAN VID MIG!! DET VAR TYP EN HALV DECI FRÅN MIN ARM!! JAG VET INTE ENS VEM DET VAR!”
Ingen reagerar och det är väl för att jag håller det inom mig. Jag springer några steg för att komma ikapp de andra och sen går vi och äter en thali.

För första gången i mitt liv såg jag en död människa. 1/2

Om du ska åka till Varanasi, var beredd på att få se en död människa, sa vår guidebok. En kille vi mötte i Jaisalmer berättade vid lägerelden att det luktade likadant som när de brände kroppar i varanasi.

Jag har idag sett mitt första lik.
Det var nere vid floden, vid en sk Burning Ghat, där eldarna brinner dygnet runt för att bränna döda människor. Röken stiger uppåt himlen och syns på långt håll. Vi ställer oss vid en stor eld och jag frågar försiktigt, “är det där en kropp?”, även fast jag redan vet att ja, det som brinner där under är en död männniska, eller har varit men nu förvandlats till aska.

Vi går runt för att få bättre utsikt, jag har konstigt nog ingen otäck känsla i magen. Det känns så vardagligt alltihop. Vi ser huvudet sticka fram bland vedbitarna, och en liten grå frisyr. Snart fattar även den eld och försvinner in i röken.

Jaha, tänker jag, och förvånas över min alldagliga reaktion. Det är bara en kropp som brinner upp. Röken hamnar i mina ögon och snart känner vi att det också luktar nånting mer än rök.
“det luktar kött” säger min pojkvän. Jag blir äcklad och vi skyndar oss därifrån.

Efteråt lkänner jag att röklukten har satt sig i min halsduk. Kanske även en likpartikel?

hänger med en sovande syster och katt

Så jävla fint att dansa med lina och klara och diverse andra skumma typer!! När de spelar ens låt och man har som nyktrat till för ett bra tag sen och benen orkar inte riktigt heller men det kan inte hjälpas. Bara att dansa.

Sen får jag sällskap hem av några som bara patrullerar runt i stan på lördagkvällar för att följa med folk som inte vill gå hem själv(så jävla fin och bra ide?!) för att jag inte vet var jag ska gå, möter upp systern halvvägs och sen går vi igenom nån mörk skogsstig medans vi pratar om sånt där viktigt.

“ska vi äta mackor och kolla på spirit?” säger hon när vi kommit in.
Jag går på toa och när jag kommer tillbaka har hon redan krypit ner under en filt. Sen öppnar jag ytterdörren och släpper in en kissekatt jag inte träffat på 10 månader <3 har aldrig stött på en mysigare katt i hela mitt liv och dessutom har systern te som smakar blåbärsmuffins.
IMG_0341
Jo och sen vaknar jag imorse av något tungt mot mina ben och min första tanker är varför i hela fan har jag lagt datorn på benen?? Sen hör jag hur hon purrar lillkissen och blir helt varm i magen!!! känner att en katt är typ det enda som fattas i mitt liv just nu. IMG_0357
och scoobydoo-byxor men se där, det var redan kirrat!!!
IMG_0333
<3

PRINS MOS I MATRELATERAD KNIPA(IS THERE ANY OTHER KIND?)

INRIKES, UMEÅ.
Det var igårkväll kring 19-tiden som Mos förstod att det hela började gå överstyr. Hon befann sig hemma hos sin äldre syster som enligt säkra källor har ett väldigt välfyllt kylskåp. Mos hade ätit goda saker hela dagen och även fast hon inte var hungrig så kände hon sig tvungen att respektera att det faktiskt var kvällsfikadags. Men denna kväll, till skillnad från hennes vanliga kvällsfikarutiner som bestod av en och annan rågmacka md purjolök och kanske lite popcorn på sin höjd fann hon sig själv i ett överfullt paradis av chips, röror och tårtor.
“hur i hela helvetet” berättar hon för mosbladet med en halvtuggad rostmacka i kinderna, “ska jag kunna gå obehindrat förbi detta kök när det finns nånting ätbart i JÄVLAR VARENDA HÖRN?”
Findus Hedman-Flyckt, presstalesman för hushållets kylskåp, menar att det såklart är svårt att hålla sig till en rimlig mängd godsaker, men att hon inte tar ansvar över flicksnärtor som blir helt till sig över lite mat.
“Hur skulle det se ut det låg på våra händer att se till att våra gäster inte åt för mycket när vi har väldigt svårt att tyda signalerna som kroppen ger ut när man ätit för mycket? Det är helt enkelt upp till var och en att känna efter hur mycket de orkar” säger katten och fnyser till. Mosriket rapporterar att läget nu är stabilt, men att det kan komma att förändras drastiskt eftersom det fortfarande finns en halv banana toffée-pie kvar i kylskåpet.
Mosbladet har förgäves sökt prinsens advokat Nalla Björn för en kommentar.

ps. nu går jag på en morgonprommis!!! mvh aj. ds.

WE ALL LIVE IN A YELLOW SUBMARINE




hemma hos min syster dricker man té med klass minsann! gula ubåtar och snusmumriken(när jag var liten trodde jag att jag var den enda i hela världen som var kär i honom, men vad jag har förstått på senare tid så är vi ganska många bruttor som har en liten thing för denne rastlösa man?! vill ba säga back off girls, det finns andra tecknade karaktärer att sukta efter. dock inte trollkarlen hauru då jag har första tjing på denne också) och fina dukar på BLÅA BORD. åh det där huset är så perfekt alltså! Har försökt smyga in i våra konversationer att jag liksom kanske kommer flytta in snart. Har kanske nästan blivit lovat att få överta albins arbetsrum och göra det till mitt lilla krypin. Det blir perfekt när jag misslyckat med allt man kan misslyckas med , då ska jag flytta in dit med min lilla radio och nalla! Har storslagna planer för rummet, jag tänker mig en liten träkoja som liksom sticker ut från väggen!!! Albin får bygga. det kan han gott unna mig när jag halkat så snett här i livet.

“Mina hårda tider som bananmissbrukare” eller “Hur fan kom det här till att bli en följetong?”. KAPITEL TRE

“Jag vill helst inte prata om mitt beroende med andra” säger jag och stämningen förändras på två sekunder. Eva-Lena skruvar på sig besvärat när jag fortsätter; “Det slutade illa sist”.  De andra i gruppen tittar skrämt på mig. Hermans öga rycker liksom till som om han trodde att jag mördat en människa.
“Jag har inte mördat någon, Herman” fräser jag och han blir ännu räddare. Om det finns något som skrämmer honom mer än mördare så skulle det väl vara uppmärksamhet.

Jag berättar om den gången jag bestämde mig för att dela med mig av mina bananbekymmer med en kollega, som genast tog på sig rollen som min stöttepelare. Hon sa att nu får du inte köpa några fler bananer och jag sa att det skulle jag inte göra heller, liksom vem är hon att kontrollera mina bananinköp. Jag tänkte att what she doesn’t know doesn’t kill her. Om jag råkar köpa en banan eller två är det väl inte hela världen. Men när jag gick till grönsakshyllan för att köpa mig BARA TVÅ BANANER(jag kan ju börja med att trappa ner iallafall) VEM VAR DÅ INTE DÄR OM INTE HON?! Min röst bryter sig lite när jag säger detta och jag måste ta en paus. Ellen tar min hand och säger ingenting.
“v-vad hände?” stammar Rita fram perplext. Rita är gruppens yngsta medlem, som sorgligt nog är här för hennes bläckvardberoende.
“Jag smög mig förbi henne likt en ninja i och ren panik grabbade jag tag i en hel klase bananer. Jag vet inte om hon hann se mig eller inte. På väg hem bröt jag ihop och kastade i mig två bananer medan tårarna föll nerför mina kinder. Jag har aldrig känt mig så världelös”

När jag berättat klart tar jag ett djupt andetag och tittar upp på gruppen. Frans sniffar till och torkar en tår ur ena ögonvrån och de flestas ögon glänser. Den enda som faktiskt inte ser berörd ut är Eva-Lena, som mest bara ser ut som att hon vill åka hem till sin normala familj. Okänsliga subba.

Inte så anonyma missbrukare KAPITEL TVÅ

“Hur har det gått för er idag, gruppen?” säger Eva-Lena hurtigt. Idag har hon en gul tröja på sig, och på högra bröstet har hon fäst en röd pin med texten “HUGS NOT DRUGS” i typnittet comic sans. Hon tittar på Ellen som rycker till och ställer sig upp på sin stol med frenetisk energi.
“jag var i Barcelona och hade tagit en E” börjar Ellen och Lisen börjar gråta.
“DET SA HON JU FÖRRA GÅNGEN OCKSÅ! HON TAR INTE VÅRA TRÄFFAR PÅ ALLVAR!” skriker hon upprört.
“JAG FÅ GÖRA VAD JAG VILL” mässar Ellen och Eva-Lena ser besvärad ut.
“Ellen, jag tvivlar starkt på att du kan vara i barcelona och spela skivor i Berlin varje vecka. Ska du inte försöka berätta om din vecka med dina egna ord?”
“Jag tycker inte Ellen ska fortsätta i våran grupp. Hennes beroende är ju ett skämt” klagar Lisen och Ellen svarar med att mumla “du suger”.

“Du då Moa? Hur har det-..” börjar Fröken Hurtig innan hennes blick faller på min hand som just i detta nu rotar runt i min tygväska, “TAR DU FRAM EN BANAN NU BLIR JAG VÄLDIGT BESVIKEN PÅ DIG”. Allas blickar faller på mig och jag ser mig omkring efter en snabb utväg.
“Är det där ett paket russin jag ser i Hermans hand?” säger jag och pekar på Herman, före detta russinmissbrukare och förstaklassig mes. Jag klarade mig undan knipan den här gången, men jag är ganska säker på att Eva-Lena snart kommer plocka fram hårdhandskarna. FORTSÄTTNING FÖLJER

Jag heter Moa och jag är beroende av bananer. (kapitel ett) OBS BASERAT PÅ EN SANN HISTORIA

Jag tänker mig att jag sitter i ett dåligt upplyst källarrum nu, vilket jag ju egentligen gör men skillnaden är att det inte är min lägenhet utan en samlingsplats för någon form av AA-medlemmar, fast vi är inte alkoholister utan bara beroende av saker. Vi sitter ungefär tio personer i en cirkel mitt i rummet och mittemot mig sitter ledaren Eva-Lena, som har på sig en grön kofta och ser snäll ut. När jag pratar nickar hon uppmuntrande och när jag sagt något bra uppmanar hon de andra att applådera.
“Hej” börjar jag försiktigt och tittar åt min vänstra sida, på Sverker, Bowiemissbrukaren som också är ny i gruppen, innan jag fortsätter: “jag heter Moa Hedman och jag har nu varit ren från mitt bananberoende i ett dygn”
“Hej Moa” säger gruppen i kör och applåderar lite halvhjärtat. Tre stolar ifrån mig åt höger sitter Frans, som enligt honom själv inte kan fungera normalt om han inte klär ut sig och lever sitt liv som om han vore Mat-tina, och bredvid honom sitter Ellen, som har svårt att uttrycka sina känslor om det inte är med hjälp av maskinenlåtar. jag tar ett djupt andetag och fortsätter berätta.
“Sedan i somras ungefär har jag ätit kansken fyra bananer per dag och även fast jag i typ september började känna att det blev kliigt i munnen av att äta bananer så kunde jag inte sluta.”
Jag avbryts av Ellens iphone som spelar upp en maskinenlåt. “Jag har försökt, men jag kan inte sluta” är frasen som hon spelar upp på repeat ungefär fem gånger innan Eva-Lena säger till på skarpen.
“Varför Ska Vi Gå Ut” säger Ellen stolt och sträcker på sig där hon sitter.
“Jag vet inte, jag tycker vi ska stanna här så länge som möjligt!” säger Lisen, den äldsta i gruppen. Hon har gått hit en gång i veckan i femton år. Hon är nämligen beroende av att sitta i en ring och prata om sitt beroende.
FORTSÄTTNING FÖLJER

Older posts

© 2017 moa.guru

Theme by Anders NorenUp ↑

Translate »